Eleverna vet inte vad matematiska modeller är

Under denna rubrik presenterar Jonas Bergman Ärlebäck, sin forskningsavhandling om gymnasieelevers kunskap om matematiska modeller och begrepp.

Resultat från gymnasieundersökningen är bland annat:
“Ett slående resultat är att 75 procent av de 400 eleverna uppgav att de aldrig hade hört talas om begreppen matematisk modell och modellering” Merparten av eleverna kan helt enkelt inte uttrycka vad det är för något.
Kursplanen saknar tydliga definitioner av begreppen, den ger mer svepande beskrivningar om vad det är för något, exempelvis allmän problemlösning, vilket öppnar för en mångfald av tolkningar menar Jonas Bergman Årtebäck

“En av mina huvudfrågor är vad skolan och kursplanen anser att matematiska modeller och modellering är för något och syftet med att lära sig detta. Jag har studerat hur sex kursplaner, från 1965 till 2000 beskriver begreppen”, säger författaren vidare.

Detta är ju ett förfärande resultat, ett tecken på att den svenska skolans matematikundervisning inte håller måttet, om man “missat” att använda de matematiska redskapen. Det visar också, menar författaren,  på att det regelverk som skall hjälpa lärarna till insikt är otillräckligt.. Hur ska man få förstålelse i matematiken om man inte behärskar begrepp och modeller, kan man undra?

Om man som “vanlig” lärare funderar lite över orsakerna, så kan jag konstatera att matematik är det ämne, där många lärarna helt följer läroböckerna, och därmed läroboksförfattarnas uppfattning om matematik. Man fråntar sig själv lite av den kunskap man själv besitter är min erfarenhet.

I svensk skola finns, som jag tidigare berört i andra inlägg, ett stort mått av flitbeteende. Detta yttrar sig så, att eleverna i detta fall är lutade över sin matematikböckerna fullt sysselsatta med att ofta  mekaniskt räkna sida efter sida. Denna bild ger sken av effektivitet, men är ofta det motsatta. Det är mycket vanligt att man i svensk skola prioriterar att eleverna gör ett stort antal uppgifter framför matematiskt tänkande och förståelse, menar jag.

En svensk matematikforskare Viggo Kihlborn myntade ett begrepp. Han sa: “ att har eleverna räknat en typ av uppgift rätt 5-10 gånger så har eleven förstått:” Om man då fortsätter räkna 3 sidor till med exakt likadana uppgifter så övergår “lärandet” till terapi i stället. Den synbarliga fliten är just bara synlig, då den kanske enbart i grunden är till för att skapa arbetsro som huvudsyfte.

En annat framstående kriterium i “pedagogiska kretsar” är innötning eller “övabegreppet”. Detta har förstås sina rötter i behavioristiskt tänkesätt, där man aktivt skulle träna och fylla på “kunskap” hos eleverna, skapa goda “banor” för agerandet.. Detta sätt at se på världen är ännu ganska centralt i matematikundervisningen även denna dag, menar jag.