Nytt arbetstidsavtal på tapeten igen för lärarna.

I dagarna har signaler kommit från Sveriges kommuner och landsting( SKL) att lärarna bör arbeta 40 timmar som “alla andra”, den “svenska modellen” och inte som nu arbeta 45 timmar per vecka. I sanningens namn ska sägas att alla som arbetar fulltid inte arbetar 40 timmar det är det första. I bland annat industrin kan man ha avvikande avtal.

I den här diskussionen så står det klart att “myntet” har två sidor. Man är från arbetsgivarhåll beredd att ge löneökningar till dem som går in i detta system, vilket inte är speciellt svenskt. “att härska genom att söndra”. Jag tror förstås att lärarnas arbetstid kan ändras, men kanske inte på detta fyrkantiga sätt. Syftet ska var att ge eleverna mera undervisning, vilket man måste se som positivt.

I 40 - timmarsmodellen ser man som arbetsgivare, möjligheten att bestämma lärarnas arbetsinnehåll, vilket till viss del kan vara rimligt. Jag menar att man först ska angripa det nuvarande arbetsinnehållet och titta på vad som kan förändras över tid i lärarnas åtaganden. Det är lätt att bevisa att lärarnas administrativa arbetsuppgifter ökat och minskat möjligheterna för undervisning och samarbete i dialog med andra lärare. Jag tror att man skall gå andra vägar för att skapa ökad undervisning, samarbete, samplanering och samundervisning. Detta är ett bättre sätt att öka god undervisning och samtidigt rationalisera inom arbetet. Den springande punkten är att gå från ett ensamarbete till ett kollektivt arbete, där man använder arbetslagens fördelar bättre. I dagsläget sitter många lärare i arbetslag och arbetar enskilt vilket inte är speciellt effektivt.

 Myntets baksida kommer att uppvisa sidor som hittills varit främmande i skolan. Allt lärararbete ska företrädesvis förläggas till dagtid. Detta betyder att alla vårdnadshavare måste ställa upp för samtal, föräldramöten mm på sin egen arbetstid. Tidigare var det läraren som anpassade sig till vårdnadshavarna. Ska man genomföra kvällsaktiviteter (med Ob. -tillägg) så måste tiden regleras och då är man inte i skolan alltid samtidigt som kollegorna ändå.

En annan nymodighet i läraryrket blir då att semester ska kunna tas ut när som helst, precis som för alla andra. Detta betyder under terminstid att vikarier måste sättas in. Det som kommer med den nya modellen, att de gamla loven, kan användas för planering, fortbildning, förberedelser mm, men eleverna får ingen mer undervisning genom detta då de inte är i skolan. Risken blir säkert att administrativa uppgifter ökar genom att “elevfria” veckor utnyttjas. På en punkt ser jag en klar fördel och det är för fortbildningen och den pedagogiska dialogen.

Jag tror inte på att reglera all arbetstid till enbart dagtid, då behov alltid kommer att finnas för samtal med vårdnadshavare  utom arbetsförlagd tid. Om läraren inte har någon formell skyldighet att genomföra denna typ av samtal, så kan man tro att flera telefoner kopplas in med telefonsvarare.

Det som verkar som en ny “era” för arbetstid, kanske inte är så genomtänkt och enkelsidig som man till en början kanske tror. Däremot kan jag kanske tänka mig en minskning av förtroendetiden, men att helt ta bort den tror jag inte kommer att fungera.

Man gör med 40-timmarsveckan ett paradigmskifte, där man förändrar lärarens plats som en samhället “tjänare” till att mera bli  en “kontorsförlagd tjänsteman”. Vårdnadshavare får ännu mera underordna sig skolan som institution. Psykologiskt så blir detta den största förändringen av hela idén tror jag.