En skolkultur kan inte ändras utifrån

Med erfarenhet av införande av nya läroplaner och kursplaner, så vet jag att de sällan tillför något väsentligt till en bättre skola. Skolan har förhållet sig till sin egen kultur genom de läroplaner som jag arbetat efter, Lgr 69, Lgr 80 och Lp0 94. Det är få reella saker som förändrats inom skolans väggar genom detta.

Kvar var den skolkultur man skapat på de skolor jag arbetet i. Det som oftast händer är att till varje pris inordna det nya i den gamla strukturen för att verksamheten skall fortgå på det sätt den alltid har gjort. Det är förstås en mänsklig aspekt som vi människor tillgriper för att slippa ändra på oss och vårt sätt att vara.

Tyvärr har skolpolitiker ofta den inställningen att man kan ändra på skolan genom att skapa nya styrdokument. Samtidigt vet alla som har insikt i skolans värld att man kan inte ändra en skola utifrån. Skolan och skolans sätt att förhålla sig till verkligheten kan endast ändras av de som arbetar i skolan.

Så då kvarstår frågan, Vill man ändra sig?, måste man ändra sig? Om man ser det allmänmänskligt så är svaret, man vill slippa ändra sig för det gör minst “ont” för den enskilde. Att våga “kasta sig ut” i det okända, vilket man måste göra om man vill ändra något, det sitter långt inne.

Även denna gång har man börjat i fel ände, med Lgr 11. Det har varit mera logiskt att starta med lärarna och bädda för de nya styrdokumenten. Detta skulle ha skett genom fortbildning, studiecirklar och medvetet arbete långt innan man spikade styrdokumenten.

Jag är pessimistisk då jag förespår att inte ens denna gång når man en reell förändring och modernisering av svensk skola.

Lärarlegitimation i alla ära, den skiljer dock agnarna från vetet, men lärarbristen neutraliserar allt och vi är tillbaka än en gång till det gamla.