Bara en droppe i havet gör ingen skillnad

Regeringen slår på stora trumman för reformen med karriärtjänster, benämnda förstelärare och lektor. Att karriärtjänsterna kommer till stånd är förstås bra, men i mina ögon är det helt otillräckligt. Kommunerna ska ansöka om medel för dessa förstelärartjänster utifrån egna “meritlistor”, vilket kan bli problematiskt om man vill vara objektiv.

Försteläraren
Risken för godtycke och tyckande vid tillsättande av förstelärare kan få motsatt effekt till det man tänkt sig. Ska den “högljudde och vältalige” ha företräde före den tyste läraren som gör ett minst lika bra jobb, det är frågan som många säkert kommer att ställa sig? Kan man spåra godtycke, kan det lätt bli oro i lärarleden, om man inte är mycket noggrann vid tillsättandet.

Bestämmelserna är minst 4 års “välmeriterad tjänstgöring”, som är vad då? Var finns kriterierna för välmeriterad undervisning? Man preciserar inte några akademiska kriterier utöver legitimerad lärare för denna. Jag, med flera, bedömer att skolan behöver ny kunskap för att kunna utvecklas. Att bara kräva minst 4 års välmeriterad tjänstgöring och en “vanlig” lärarutbildning är att sätta ribban så lågt det går. Många vanliga lärarutbildningar har konstaterats vara för dåliga under en längre tid, men här finns ingen ljusning vid horisonten att åtgärda detta, åtminstone inte på detta sätt, anser jag

Jag kan inte se att förstelärarna kommer att ha möjlighet att överföra sin kunskap på ett effektivt sätt till sina kollegor. Då skolministern menar att dessa lärarna ska stanna i klassrummet och på så sätt ska de kunna förbättra skolresultaten där.

Lektorn
För tjänsterna till lektor blir de akademiska meriterna efterfrågade och då blir det också rättssäkert i mina ögon. Man ska ha lägst licentiatexamen, forskarutbildning och lärarutbildning samt minst 4 års välmeriterad tjänstgöring för denna  “karriärtjänst”.

 Men jag uppskattar att det finns få lärare med licentiatexamen och forskarutbildning som arbetar i grundskolan.  Ett av de uttalade syftena med reformen var att man genom forskning ska förbättra skolan, och då i synnerhet grundskolan. Grundskolan har de största problemen med skolresultaten och behöver då ny kunskap, menar jag. Hur får man den utan att ett flertal lärare forskar i grundskolan frågar jag mig då?

Resultatet?
Problemet som kan uppstå för läraren i gemen, är att man nu från arbetsgivarhåll kan hävda att “duktiga lärare” nu får löneökningar på 5000 respektive 10000 kr i månaden. (För nyanställda ska månadslönen överstiga medianlönen med minst 5 000 respektive 10 000 kronor). I mina ögon är detta en “snygg passning”, då man i denna anda kan genomföra måttliga löneökningar för det stora lärarkollektivet, om man tycker så. Skolans problem är att få alla lärare att “lyfta sig i håret”, men de som får lite i lönekuvertet kan få svårt med sin motivation i yrket, kan man förmoda.

10000 nya karriärtjänster blir ju bara en droppe i havet om inte reformen permanentas över lång tid. I och med att staten nu “klampar” in på de fackliga parternas arena, så vet ingen vart detta bär. Skolministern säger att detta är unikt och att det inte gjorts förut. Är detta ett första steg mot förstatligande kan man undra? Eller åtminstone en tydligare verktyg för styrning av skolan från staten. Det blir alltid lite problematiskt med kommunala- och statliga pengar blandade, de senare öronmärkta. Öronmärkta pengar har en förmåga att ta slut över tid. Men tiden får visa vart skolan tar vägen.

Läs om hur många karriärtjänster din kommun får. Här

Läs mera om karriärtjänsterna (ansökan mm)  Här