Övervakning eller tillit?

Att ha synen att någon annan vet bättre hur det “skall vara” i skolan än de som arbetar där, detta blir för skolan förödande. Med detta som utgångspunkt har man skapat olika “övervakningsinstrument”, centralt skapade nationella prov, lärarnas arbetsförlagda administration och förberedelser. Jag har alltid tyckt att det varit svårt att vara kreativ på kommando. En risk är att de lektioner som kunde blivit intressantare inte blir det eftersom man inte har inspiration att åstadkomma dem på den tid som anslås.

Bilder www.google.com

”Många menar att det nu är tid att börja lita på professionen och ge mycket mer av inflytande åt dem som arbetar i skolan. Vi har haft många år av motsatt utveckling, misstro mot lärarna och en alltmer utbyggd  kontrollapparat för att i detalj verifiera att de gör sitt jobb. Den utvecklingen har bidragit till att skolan har kapsejsat”.(Roger J Danielsson 2015)

Att ha lärare som tidsmässigt jämförs med kontorister är inget självändamål i sig. Det är förstås lättare för kommunens företrädare att alla kommunalanställda, helst även lärare som arbetar tidsmässigt som övriga. Men i ett arbete som ska präglas av kreativitet, pedagogisk anpassning och att skräddarsy lärandet till eleverna blir detta ett blindspår. Samtidigt ska lärarna följa styrande kursplaner och timplaner som tar lite hänsyn till den enskilde och den enskildes sätt att lära. Ofta finns inte den kunskap i kommunerna som behövs för att stödja lärarna i deras egen utveckling, eller så har man inte någon djupare förståelse för detta, så tolkar jag det. Dessa “övervakningsinstrument” motverkar tillsammans i hög grad kreativiteten och flexibiliteten som måste råda, menar jag.

Över allt detta finns sedan Skolinspektionen med uppdraget att göra ”en tillsyn som bidrar till trygg miljö, goda kunskapsresultat och en likvärdig skola för fler elever. Tillsynen utgår från de lagar och regler som gäller för den granskade verksamheten”. Det blir den ultimata kontrollinstansen som lägger ribban.

En annan väg att gå
Många jämförelser har gjorts med Finland sedan PISA-resultaten blev kända. “I Finland kännetecknas skolan av att fördelningen mellan staten och kommunerna är strukturerad med tydliga styrkedjor. Utbildningsstyrelsen och dess sex regionstyrelser har hand om skolan genom de 336 kommunerna. De verkställer den politiska besluten och utvecklar undervisningen. Kommunerna har som i Sverige sedan skyldighet att ordna grundläggande utbildning för barnen i kommunen. En stor skillnad är att Finland har LÄROPLIKT till skillnad mot SKOLPLIKT i Sverige”. (Roger J Danielsson 2015)

Det finns flera skillnader. I Finland har man också nationella prov men man gör bara stickprov. Man har skrotat Skolinspektionen och säkerställt att man har duktiga lärare i stället. Lärarutbildningen är femårig i Finland och den har stark anknytning till forskningen, vilket ger högre status än i Sverige. Lärarstudenterna får sin praktik på övningsskolor. Detta med övningsskolor känner vi igen även i Sverige från tiden med folkskoleseminarier. Då ansåg man att de lektorer som fanns i dessa övningsskolor var mer kompetenta än att  “lärarkandidaterna” från början skulle göra annan skolpraktik. I Finland är detta ett framgångsrecept.

Vilken inställning har man i Finland till sina lärare?
Rektor Kari Louhivuori säger: “Vi har bra lärare, det bästa lärarmaterialet, och de vet precis om Kalle eller Miriam har lärt sig det de ska, annars får de extraundervisning. Ingen familj i Finland behöver vara rädd att barnen hamnar i en dålig skola”.(Maria Sundén Jelminis SvD 2015 ). Detta visar på en stor tilltro till professionen som man sällan upplever i dessa dagar i Sverige. anser jag.