Problem eller tillgång?

I skolan är allt ibland svart eller vitt, de elever som “hänger med” och de som inte gör det. Där finns ibland en föreställning om att det finns en “normalstudiegång” som då blir en “skiljelinje” för lärandet. Så har det alltid varit i skolan med svenskfödda elever och ändå mera utmärkande med utlandsfödda elever. Baskravet är för alla att de kan räkna, läsa och skriva och förstå svenska. Dit kommer man förstås på olika vägar, även om man ibland inte vill se detta i skolan. “Det är viktigt att lärarna tänker på hur de ska undervisa för att det ska passa dessa elever. Det är också viktigt att ta reda på vad eleverna kan när de börjar skolan” (Skolverket 2015)

Bilder www.google.com

Vem bär skulden?
Ganska ofta vill man se någon som har skuld till att alla elever inte klarar skolan som detta var tänkt. Oftast blir lärarna syndabockarna i media och av politiker. Diskussionen “duktiga lärare” och övriga lärare avspeglar detta. Vad  händer i praktiken i klassrummet om klassläraren har en klass på 25 elever? Där någon kanske är dyslektiker, någon har ADHD och några elever är nyanlända till Sverige? I praktiken uppstår då kanske 4-5 studiegångar på varje lektion, dvs nivåer på lärandet. Läraren har samma ansvar för alla elever i klassen, men kan kanske som ensam lärare inte genomföra en undervisning för alla, på deras kunskapsnivåer.

Systemfel
“Detta är ingen fråga som en enskild skola eller enskilda lärare klarar att lösa, det är en fråga för den nationella skolpolitiken. För att klara uppgiften behövs det resurser, utbildning av lärare och en helt ny organisation av undervisningen.” (Skolverket 2015). Jag har i ett antal inlägg framfört att den gamla “folkskoleorganisation” som vi fortsatt har, hindrar utveckling till en mera flexibel skola. Man har i debatten sedan länge framfört att arbetslaget kan till viss del möta detta genom att man där också har en mer flexibel syn på lärande, på grupper och på hjälpmedel.

“Problembaserad” skola
Många gånger ställs krav på enskilda lärare som de svårligen kan klara av. Detta kan bero på organisationen, tillgång på speciallärare, lokaler som inte är avpassade för undervisningen. I en sådan situation kan elever som har något svårighet med lärandet ses som problem. Det är lätt att en skola som saknar resurser i utbildade lärare, skolmaterial mm att bli en “problembaserad” skola, där man ser allt som problem i stället för möjligheter att kanske tänka nytt. Då kan det vara lätt hänt att man glömmer att alla elever är tillgångar. De utlandsfödda har med sig andra erfarenheter som berikar skolan. Det som tidigare sagts är att man kan skapa en ny organisation, använda flexibla grupper och mera elevaktiva arbetssätt som kan möta alla. Detta är ett framgångsrecept som man vet fungerar, men traditionen är tyvärr starkare.

Lärarna är nyckel till framgång
Många har sagt att skolan står och faller med sina lärare. Det man då åsyftar är väl utbildade lärare med god kunskaper ämnesmässigt men också med social/psykologisk kompetens. Om vi ska lyckas kan vi inte fortsätta att urholka skolan och fylla lärarleden med obehöriga. “Alla som haft en bra lärare vet vad hon eller han betyder i form av inspiration och stöd – ja lust att lära och gå till skolan. Som elev hoppas man få de lärarna och – kanske ännu mer – hoppas vi som föräldrar att våra barn får de lärarna”. (Lena Micko 2015)