Lärarlönelyftet - en framgångsväg?

Man försöker distansera sig från förstelärarreformen med den här satsningen, anser jag. Vi kan alla se att de ändå liknar varandra till sin uppläggning och avsikt. Sedan tidigare finns karriärlärarreformen som sagt, som kommer att omfatta 17 000 lärare när den är fullt utbyggd. Om lärarlönelyftet säger man:
"I lärarlönelyftet är det särskilt yrkesskickliga lärare som får ett lönelyft inom ramen för den tjänst de har". (LR 2015)
"Båda reformerna ska finnas kvar i framtiden och bidra till det lokala lönebildningsarbetet för att se till att vi får den löneutveckling som krävs", säger Helene Hellmark Knutsson, minister för forskning och högre utbildning.

Bilder www.google.com

Jag ser lite av samma problem i båda reformera. De har båda kriterier, där man ska bedöma lärares prestationer mer eller mindre subjektivt. Läraren ska arbeta med undervisning,  ska vara särskilt kvalificerad och visar intresse och ha god förmåga att utveckla är huvudkriterierna. Flera av dessa kriterier kan vara väl så svåra att bedöma. Mera uttalade ser de ut så här:

• # Läraren ska arbeta med undervisning eller med uppgifter som hör till undervisningen.
• # Läraren ska vara särskilt kvalificerad för verksamheten och den undervisning som bedrivs.
• # Läraren ska ha visat intresse för och god förmåga att utveckla undervisningen på egen hand och tillsammans med kollegor. 

Till detta vill man även se några av nedastående:

• # Ta särskilt ansvar för att utveckla undervisningen genom kollegialt lärande i former som vilar på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. 
• # Med stöd av formell utbildning på avancerad nivå utöver lärarexamen förbättra undervisningens innehåll, metoder och arbetssätt. 
• # Ta särskilt ansvar för att stödja lärarstudenter och kollegor som är nya i yrket eller genom att ta särskilt ansvar för att utveckla ämnen eller ämnesövergripande områden. 
• # Ta särskilt ansvar för särskilt komplicerade undervisningssituationer. 

Jag kan uppleva att det finns skillnader i dignitet där man jämför formell utbildning på avacerad nivå utöver lärarexamen med t ex att ta särskilt ansvar för lärarstudenter. Flera av dessa "tilläggskriterier", menar jag ingår i det ordinarie lärararbetet, eller bör göra det. Utan att man måste bedöma dessa som extra uppgifter.

En fara med dessa statsreglerade lönereformar är att vi får ett dubbellönetänk, där staten och löneförhandlande fackförbund på olika sätt blir bundna av den andres åtaganden. Frågor som uppstår kan bli följande: "Ska de som fått 3000 kr mer per månad tillsammans med förstelärarna stå över de ordinarie löneförhandlingarna?" Som jag ser det blir det lätt så att en del lärare alltid riskerar att stå utanför de stora lönelyften.

Jag menar att man nu får än en gång en bedömning av "bra och sämre" lärare. Man kan fråga sig hur mycket uppdelning tål lärarkollektivet utan att det blir en splittring?

Det finns alltid en fara i subjektiva bedömningar av prestationer i yrket. Någon måste göra dessa. Ska rektor ensam eller rektor och fack tillsammans sköta bedömningarna. det senare är att föredra då rektor alltför sällan är ute i verksamheten och kan inte ensam göra en så objektiv bedömning som behövs, anser jag.

I det  långa loppet är det alltid bäst om alla medel som ska gälla lärares lön sköts i enbart fackliga förhandlingar utan att de är påhejade som olika reformer. Allt utpytsande av pengar i särskilda kampanjer riskerar att missa målet, då man riskerar mycket tyckande och "skrapande med foten".