Styrning eller ledning av skolan?

Ibland kan man undra hur svängningarna i skolan kommer och går. Ibland ska lärarna vara individuella pedagoger som har stor inverkan i skolans vardag och i elevernas skoltillvaro och ibland ska de underordna sig som ett kollektiv under rektor som "pedagogisk ledare". "I skolans värld och på den nya rektorsutbildningen beskrivs rektorer och lärare som ledare och följare, där rektorns självklara uppgift är att leda skolans pedagogiska utvecklingsarbete. Lärarna har låtit sig reduceras till utförare av rektors intentioner. Skola utan rektor, organisation utan ledarskap, betraktas som en omöjlig, rent av förbjuden tanke" (Klas Lindelöf 2015).

I ett flertal år har man kritiserat rektorsrollen då den till största delen varit administrativ. Mycket lite tid har lagts på det pedagogiska ledarskapet. Om detta vittnar många lärare som inte sett något rektorsbesök i klassrummet på hela läsåret. Då blir det lite konstigt att ha tilltro till rektorernas pedagogiska ledarskap, när det alltför ofta lyser med sin frånvaro.

Bilder www.google.com

Trots att man vet detta framhärdar man att framhålla rektorerna som de främsta ledarna när det gäller pedagogik i skolan, i olika skrifter runt skolan, i rektorsutbildningen och i debatten. Lärarna å sin sida kommer i skottgluggen då och då och man hittar olika fel på deras sätt att vara i skolan. Det man glömmer är att lärarnas möjligheter att utveckla skolan har kraftigt beskurits genom den kontroll som har utövats genom de "reformer" man bestämt. Att tro att mer styrning skall avhjäla skolans problem blir en chimär. Vi har förtfarande i grunden en 50-talsskola, där metoder, lärandeideal och samhällets syn på skolan är denna, vill jag påstå. Jag har konstaterat många gånger att elevernas vårdnandshavare måste känna igen sig i skolan för att de ska känna sig lugna.

Med det som bakgrund blir det en kulturkrock i skolan, eftersom dagens elever har tekniska hjälpmedel och kunskap om hur man ska använda dessa. I skolan finns det surfplattor och datorer också som används på ett gammalmodigt sätt eftersom man vill inordna dem i de gamla metoderna. Det är här, menar jag en stor del av skolans problem ligger. Att inte anpassa sig till tiden och elevernas kunskaper och möjligheter. Här kan styrningen av skolan förvärra elevernas situation om man vänder blickarna bakåt och söker lösningarna där. I en pedagogisk verksamhet måste det vara pedagogiken som försöker lösa svårigheterna.

Förre skolminsiterna uttalade ofta klassrumsundervisningens lov, där lärarna skulle "tillbaka till katedern" och peka med hela handen. Min uppfattning är att när det är dåliga tider och sämre med medlen i skolan. Då blir det mera "lärarstyrd" undervisning, medan under de perioder skolan haft mycket medel har man framhållit elevaktiva metoder. Detta möjliggjordes genom inköp av laborativt material alternativa övningsmaterial mm. Många gånger styr ekonomin skolans möjligheter. Om man alltid finner sig i detta och inte utvecklar de pedagogiska metoderna då når man ingenstans. De kostar ofta inte på långa vägar så mycket i pedagogisk fortbildning som det kostar samhället genom dålig utbildning och förlorade möjligheter för eleverna.