De enkla lösningarnas för skolan

Under en lång tid har vi i skoldebatten hört olika "amatörer" på skolans område uttala sig tvärsäkert om hur lösningarna för svensk skola ser ut. Så sent som i november 2015 fortsätter man att presentera "lösningarna" för skolan på samma sätt. Här är två typiska exempel:

”Bakom den svenska skolans förfall ruvar idéerna om kunskap som något relativt, elevinflytande som viktigare än elevernas inlärning och lärarens auktoritet. Kanske har synen på vad som är lustfyllt och inte, skadat mest.” SvD 27/11 2015.

”Ett framgångskoncept för en svensk skola vore att vrida klockan tillbaka, satsa på ordning och studiero och kalla sig Pluggskolan.” DN 29/11 2015.
Uttalanden av den här typen bryter mot all professinell pedagogik och didaktik och avslöjar skribeneten som helt ovetande om hur en modern skola ska fungera. Det finns inga enkla lösningar, speciellt inte att titta i bakspegel och utropa , "det var bättre förr". Vilket förstås är en generalisering och en ren lögn. Varje tid har en skola som ändå speglar samhällets uppfattning om hur en skola ska vara. Den skola man längtar till är en skola med böcker, penna och papper och en lärare som pekar med hela handen. Sedan dess har modern teknik kommit in i skolan mer eller mindre, med miniräknrare, datorer, surfplattor och mobiltelefoner, dessa är alla kraftfulla redskap om de används pedagogiskt rätt.

Bilder www.google.com

Om vi jämför denna gamla skolan med hur tidningarnas värld såg ut då. Man satte blytyper i ramar som formades till sidor eller klistrade plastremsor och formade sidor, man hade teleprintrar och fax. Man hade inga datorer eller smartphones, inga digitala kameror, inget snabbt bredband, inget internet osv.
Vad är skillnaden egentligen nu? Jag kan konstatera att tidningarna har måst följa tekniken, då även papperstidningen nu är satt under press och det blir mer och mer digatala lösningar. Här är inte frågan att titta tillbaka i historien och återgå till blytyperna.

Skolan har envist hållit fast vid det gamla, där läroboken fortfarande är det enda "riktiga" läromedelet i mångas ögon. Skolan är ålderdomlig till sin organisation och hur man möter tiden och framtiden, anser jag.  Den skola skribenterna i SvD och DN söker är ju de skola vi har. En skola som inte är anpassad till tidens samhälle utan man försöker hålla kvar den tid som var innanför skolans väggar.

Vi har nu elever med god kunskap om digitala lösningar och hjälpmedel, men de får sällan  använda dessa på ett optimalt sätt, då de inte ryms inom den gamla pedagogiken från 1950- 60-talet. Från denna tid härstammar de flesta peadgogiska synsätt och praxis och som används i dagens skola. Några har uppdaterats över tid medan andra ser likadana ut som då, anser jag.

Lärarna är viktiga i skolan, de som möjliggör de stora möjligheterna för eleverna. Att då låtsas om att lärarna inte finns som yrkesmän och likna dem mer som "inventarier" blir absurt, menar jag. Alla yrkesmänniskor behöver nya intryck och nya kunskaper och förmågor. Ett talande exempel i sammanhanget är att de som är obehöriga anses lättvindigt vara lärare utan att ha en pedagogisk högskoleutbildning. Formellt är man lärare när man har behörighet för detta, en legitimation. Att då kalla alla dessa obehöriga för lärare gör att yrket utarmas, enligt mitt sätt att se. 

För att få någon ordning på debatten så bör man använda andra ord för dessa "vikarie" är det vanligaste, handledare, mentor är bättre än lärare som är kopplat till legitimationen. I värsta fall får man skilja på det allmänna "lärare" från grundskollärare, gymnasielärare för att visa på att man har utbildning för yrket.  Om det finns 15 % obehöriga i grundskolan och man tar in vem som helst och fyller vakanserna och kallar dessa lärare, då får man ju ingen lärarbrist till slut. Då är vi i praktiken tillbaka i folkskolans barndom, då klockaren, soldaten eller annan läskunnig person stod i katedern. Då kan vi säga, "inget nytt under solen", allt förblir vid det gamla. Är inte detta dilemmat bästa skribenter?