Vem bär ansvaret?

Jag vill påstå att det genom de senast åren varit njugga kommuner och statliga myndigheter som inte förstått problemets vidd som är ansvariga för den lärarbrist som vi nu har om vi tittar tillbaka. Detta måste sägas då det annars sopas under mattan med allehanda ursäkter. Våra skolmyndigheter ska ägna lärarna en tacksamhetens tanke. Utan det ansvar som Sveriges lärare taget genom åren så skulle vi nu haft ett totalt kaos i hela vår skolvärld för länge sedan, anser jag.

Man har med öppna ögon försökt profitera på lärarna, menar jag,  genom att hålla tillbaka det mesta av anständiga löner.Man har förstås delat ut statliga pengar till förstelärare som då påverkat den samlade statistiken. Men med statistik kan man säga mycket. När det blir dags för lönerörelser igen och man tittar tillbaka och säger t ex att lärarlönerna har ökat mer än andra. Poängen för mig är att lärarlönerna har startat från en lägre nivå om man väger in utbildningens längd och tittar på andra grupper med lika lång utbildning. Jag menar att ge påslag till en del hjälper inte andra. Myten om att man ska få ut mera av lärare genom att dutta ut statliga pengar lite här och där på underliga kriterier fungerar inte det säger forskningen.

Bilder www.google.com

Resultatet av gånga års "misstag" framträder nu på allvar. Nu står vi där med skägget i brevlådan, då problemet blivirt akut genom den stora flyktingström med ensamkommande flyktingbarn som också ska få en anständig utbildning för egen del, men inte på andra barns bekostnad.

Tidigare sågs yrken som sjuksköterskans och lärarens som ett kall, ett förhållande man inte reflekterade över lönemässigt då. Detta har i våra dagar gått över i ansvar för kommande generationer, ett ansvar att ge unga människor den bästa möjliga start i livet, svenska barn liksom nysvenska barn och ungdomar. Många lärare har en långre tid upplevt att man arbetat i motvind och i uppförsbackar, där myndigheter och kommuner bara sett dessa som "invenmtarier" som bara finns där, menar jag. Att de som varit lärare många år har sett ett ansvar för att arbeta kvar trots kommunernas "halvstängda" plånböcker. Vi har snart ett generationsskifte då flera årskullar har gått i pension eller att pensionen står för dörren. Problemet som uppstår är att den nya generationers lärare  inte kommer att finna sig i de förhållanden de äldre haft, tror jag.

Säkert är det så att i läraryrket som i många andra yrken kommer det att finnas nya medarbetare som hellre byter yrke och gör något annat, om förhållanden anses dåliga. Detta kommer att spä på lärarkrisen som nu också är en utbildningskris som drabbar alla unga och dera s framtid, menar jag.

Man kan prata om löneutveckling, bättre arbetsförhållanden och stigande status och därtill luta sig mot statistiken. Detta hjälper föga om vi inte kan försörja våra skolor med legitimerade lärare. Den facit man får på allt prat, all statistik  är det antalet nya studenter som vill bli lärare. Om inte detta fungerar så kan vi prata oss blåa utan att något av detta avhjälper problemen.