Är läraryrket nu ett lågstatussyrke?

I debatten om lärarnas uppgift och status har både det ena och det andra sagts från myndigheter och lärarna själva. Ett lågstatusyrke utmärks av att litet utrymme lämnas för egna lösningar och arbetet övervakas regelbundet av ledare högre upp i hierarkin. Det gäller oavsett om det är fabriksarbete, äldrevård, lokalvård och nu även läraryrket. 

"Men att status är skolpolitikens senaste floskel är en sak. Det som intresserar mig mest är det politiska konsensus som råder om hur statusen ska höjas. Det talas vitt och brett om karriärtjänster och höjningar av de individualiserade lönerna. Karriärtjänster som ett led i att öka lärares status är ingen lösning, snarare en del av själva problemet". (Pelle Sunvisson 2017).

Bilder www.google.com

Förstelärarreformen lanserades med buller och bång. Nu skulle det bli ändring på villkoren för lärare sa förre utbildningsministern. Att vara politiker och se problemen utifrån är förstås en förmildrande omständighet. Men problemet var att han med detta trodde sig förstå bättre än alla andra och utifrån sin position talade över huvudet på alla.

"Som det är nu är det rektor som handplockar sina förstelärare. Således är de just det – rektorns förstelärare, inte kollegiets. Ibland sammanfaller kollegiets och rektors bedömning. Ibland gör det inte det. Och då är det rektors bedömning som avgör. Så skulle det inte behöva vara. Ponera att lärarna utsåg vem som skulle få chans att hålla sig á jour med forskningen och för det få en nedsättning i undervisningstid och ett lönetillskott. Ponera att vi för det arbetade fram regler för rotation och omval". (Pelle Sunvisson 2017)

Jag har alltid hävdat att när staten lägger sig i lönebildningen, så har man förlorat riktningen. Att för allas bästa skapa en skola som både arbetar som ett kollektiv med vikänsla, för elevernas bästa, då kan man inte göra så här.

Att utse några personer som ska vara förstelärare är detsamma som att dela ut godis till barn där några får och låta alla andra bli åskådare. Det ologiska i detta är att man sedan tror att kollektivet kommer att arbeta bättre och mera målinriktat. Lite av den handlingsförlamning vi ser i skolan, som nu till en början, bara rört elevernas resultat under ett antal år sprider sig. Detta kommer att utvidgas med statens vilja att splittra lärarkollektiven genom sin gåvopolitik och för att "snygga till" siffrorna i departementen.

Att försöka lösa skolans problem med "godispåsen" kommer bara att leda till att det blir allt mera splittring i lärarleden. Lärare är ju inte funtade på annat sätt än andra människor, men har ändå sitt samhällsuppdrag som man inte bara kastar bort. Detta samhällsuppdrag gör ju att många knyter händerna i byxfickorna och kämpar på. Men:

"Överallt lyser förtroendet för lärarnas förmåga och vilja med sin frånvaro. Och kanske är det berättigat. I den cirkus som drar till sig riskkapitalister från alla världens hörn behövs det kanske verkligen en sån kontroll eftersom ägarna (inte lärarna!) har girighetens incitament att leverera mindre än det eleverna har rätt till. Men om målet är att skapa (eller återskapa) ett högstatusyrke är det minst sagt kontraproduktivt". (Pelle Sunvisson 2017)

I debatten  skjuter man också in sig på att riskkapitalister kommit in i skolan med de avarter som man då kan få. Som vanligt kan man inte dra alla friskolor över en kam, utan man måste se till den enskilda friskolan och bedöma kvalitet och inriktning. 

Jag menar att en del av skolan problem är skapade av politiker som i grunden tyvärr inte har förstått skolans uppdrag och inre arbete. Man har eldat på segregation och splittrat lärarkollektiv, vilket i slutänden föder misstro och uppgivenhet. Att man därtill inte tar tecknen på allvar, att allt fler lärare söker sig bort från yrket och dessa ersätts av vem som helst som är villig, eller anvisad från arbetsförmedlingen. Jag har flera gånger jämfört dagens skolsituation med den som rådde i folkskolans barndom, då just villiga och läskunniga personer fanns i skolans katedrar till en början.

Detta är förstås att hårdra, men måste sägas så alla förstår det ökande problemet i skolan. Att titulera alla som arbetar med elever som lärare blir förstås även detta kontraproduktivt, då man kan förledas att tro att allt fungerar i skolan som vanligt. Dessa obehöriga personer får ju ta den lön de får, även om lärarförbunden även arbetar för dessa. Om man ska vara krass, så kommer lönefrågan att avföras från agendan med tiden, genom det ökande antalet obehöriga i skolan. Det andra problemet är att vi inte längre har lärarkollektiv som enbart består av legitimerade lärare. Trots detta drar man alla över samma kam med myndigheternas ögon och inte låtsas om problemet. Man pratar om lärare som om alla fortfarande var legitimerade, med högskoleutbildning i pedagogik. Jag måste genom detta drista mig att jämföra statsmakterna med strutsen som gömmer huvudet i sanden.