Förstelärare, lyftlärare och sämstelärare

Nu har vi fått facit på samtliga "pengautdelningsreformerna" för lärare, där vi kan konstatera att man från statsmakterna nu effektivt splittrat lärarkåren. Är detta den åtgärd som ska berika skolan och ge eleverna större möjligheter och mera kunskaper? Många i vårt land är frågande över dessa "reformer" och frågar sig samtidigt varför man inte kan använda den svenska modellen och låta parterna sköta löneutvecklingen med tillräckliga pengar! För det är ju begränsningen av pengar som orsakat alltsammans, vilket man väl vet.

"Jan Björklund införde förstelärarreformen, vilken innebar att en mindre del av lärarkåren fick rejäla lönelyft, medan merparten blev lottlösa. Gustav Fridolin genomförde det så kallade lärarlönelyftet. Ytterligare lärare fick påslag medan det ännu återstod många helt lottlösa, vilka inte fått del i dessa ”reformer”. Resultatet är en kategorisering av lärarpersonalen i tre grupper: förstelärare, lyftlärare och sämstelärare".(Lasse Hagborg)

Bilder www.google.com

En del lärare som upplever att de utpekats som "sämstelärare" och därmed i praktiken fått etiketten "mindre lämplig", börjar misströsta. Detta är det ingen i politisk ställning som vågar uttala, även om detta i praktiken blir resultatet.

Det skulle vara intressant att veta i vilken grad man anser att "sämsteläraren" ska kunna bidra, till de bättre elevresultaten, när man menar att denne underförstått inte håller måttet? Någon form av avvägning måste det finnas då man gör denna uppdelning. Rent psykologiskt är det förödande för en person att bli offentligt "utstött", bli den som blir särbehandlad. Det mest logiska är förstås att om man ser att en lärare behöver stöd i sin professionella roll, att denna då erbjuds kompetensutveckling. Inte att man belönar andra med lönepåslag. Dessa åtgärder stärker förstås inte "sämstelärarna".

"Och vad är det egentligen som belönas? Hur bra koll har rektorerna på vad som presteras i klassrummen? Direktiven är tydliga säger politikerna, men lärarna själva upplever dem som diffusa. Det finns dessutom risk att den jätteduktige läraren som ifrågasätter skolledningen eller upplevs som besvärlig blir utan lönelyft av just den anledningen. Det kan leda till tysta och rädda lärare, och det är inte vad skolan behöver".(Peter Franke chefredaktör VF)

Ibland kan man höra från de som blivit utan påslag på lönen att det var väntat eftersom man inte tillhörde ”hovet” runt rektor. De lärare som uppfattas som underdåniga, "fjäskiga" och de som uppfattas av kollegor som medlöpare hamnar lätt här. Alla vi lärare känner igen detta från gruppdynamiken. Hur man får och bevakar sin roller. I detta fall finns ingen skillnad mellan elevgrupper eller vuxengrupper. När man som lärare känner till mekanismerna, så drabbas man "dubbelt".

Om man som politiker hade det minsta kunskap om dessa mekanismer så skulle man hålla sig så långt borta som möjligt från denna pengautdelning på lösa boliner. Jag anser att denna typ av "skolpolitik" inte tillför skolan något utan bara blir en politisk "spik till i kistan" som man brukar säga.

Kan det bli på något annat sätt då politiska "pedagogikamatörer" klampar in i skolan och den pedagogiska världen, kan man fråga sig? För skolans del blir "förståsigpåare med den "svartvita skolbilden" framför ögonen lätt destruktiva inslag för skolans välbefinnande.