Lärarbristen ett skapat problem

Var och varannan dag ondgör man sig över den lärarbrist som uppstått i svensk skola. Underförstått kan man skönja ett uns av anklagande mot de som arbetar i skolan och säger sanningen, men även till dem som lämnat läraryrket. Men felet menar jag är skolhuvudmännens ensamt då man var ogina och tagit för givet att läraryrket fortfarande är ett kall, där man stannar och arbetar oavsett hur man blir behandlad. Att uppenbart ha missat sambanden och mekanismerna som råder i en marknadsekonomi, det är mycket svårt att förstå. Kanske är de ett tecken på att skolan inte anses tillhöra denna marknadsekonomi?

Det finns förstås alltid förklaringar för de som vill se tecknen. Visst, de flesta som är lärare eller vill bli lärare har sitt människointresse och att vara en viktig "samhällsbärare" som en grundsten för att vilja verka i yrket. Det som förändrats i läraryrket på senare tid är att man "gjort" om vardagen genom att öka kontrollsystemet runt elever och lärare och i verkligheten skjutit undan den pedagogiska delen, till förmån för administrativa uppgifter. Detta har påtalats under lång tid, men bara lama försök har gjorts för att rätta till detta.

Bilder www.google.com

En annan del av problemet är de låga lönerna. Har man arbetsgivare som inte vill betala alla lärare vad de är värda, så uppstår en informell lönemodell.  Lärare blir mer benägna att flytta på sig och genom detta kräva mera lön dit man riktar sig. Rektorer syns dagligen i media och talar om hur svårt det är att få eller behålla legitimerade lärare. Även detta måste man skylla på skolhuvudmännen genom att man snålar på lönerna och bara betalar anständigt till så få man någonsin kan. Detta är ett skapat följdproblem som uppstått genom skolhuvudmännens handlingsförlamning, menar jag. Nu har man satt sig i den sitsen att rätta till löneläget för samtliga lärare kommer att kräva gigantiska resurser.

Även det tredje stora följdproblemet har de skapat genom detta handlande, de försämrade elevresultaten, anser jag. Med en "vidöppen" skola utan tillräckligt med utbildade lärare, drar till sig obehöriga personer som man så snabbt det går vill benämna "lärare" för försöka att dölja detta problem. Behöriga lärare har 4-5 års studier i pedagogik, barn och ungdomspsykologi, metodik, didaktik och ämneskunskaper. Detta ersätter man med öppna ögon med "ingenting". Visst alla har gått i skolan och har upplevt den på olika sätt. Den enda referensram man ofta har är sin egen skolgång. Denna blir då referensen till läraryrket, förutom yrkeskunskaper från andra yrken. En rektor sa i media: "Vi får många sökande nu till lärarjobb där de sökande har kockutbildning"

Arbetar man som obehörig på låg och mellanstadiet så har man ofta bara barnets och ungdomens upplevelser av lärande och lärandeprocesser på dessa stadier. Dessa erfarenheter ska man som vuxen då använda sig av som "lärare". Arbetar man på gymnasium eller högstadiet så har man mera kött på benen och därtill kan man fråga eleverna. Men bristen är ofta den pedagogiska högskoleutbildningen som ska ligga till grund för lärandet. Alla vet att de första grunderna är mycket viktiga. Har man inte den djupa insikt om detta så är risken stor att inte alla elever når målen för skolan.

Vi kan också dagligen höra att det är brist på arbetskraft i övriga Sverige, då det saknas adekvat utbildning för de många lediga arbetena. Även detta är följdproblem av skolans oförmåga, genom skolhuvudmännens passivitet. En skolutbildning är viktig för den enskilde men lika viktigt för Sverige. Nu har vi skapat en kris på egen hand, nu när Sverige behöver välutbildade medborgare. Vi kommer genom detta säkert att förlora i konkurrenskraft, kanske också minskad förmåga att hitta ny produkter och nya arbetsfält. Man kan inte skjuta problemen framför sig även om de inte visar sig direkt. En dag har man lämnat skola för vuxenlivet.

Vi borde alla varit klokare och försökt upprätthålla och utveckla en bra skola med många möjligheter för eleverna. I stället har vi nästan struntat i den och lite till mans stoppat huvudet i sanden. Nu står vi där med vår tvättade hals med ordspråket ringande i öronen, "som man bäddar får man ligga". Alla vet vad som behöver göras men alla skyller på alla. Jag har inte sett några verkliga genomgripande ansatser att försöka.

Man skapar flera utbildningsplatser som ingen vill ha i nuläget, och slår sig för bröstet. Vi får då lätt personer som vill gå akademiska utbildningar, men som har alldeles för dåliga grundkunskaper för att klara utbildningarna. Man kommer in på lärarutbildningarna på 0,1 högskolepoäng av max 2.0. Detta är inte en nidbild utan ren statistik, då avhoppen från utbildningarna talar sitt tydliga språk. "2014 antogs 25 sökande med under 0,1 poäng på högskoleprovet. Det innebär att i stort sett vem som helst med grundläggande behörighet kan komma in. En del kan inte ens stava".(Universitets- och högskolerådet)

Skolverket räknar med att det saknas omkring 70 000 nya lärare, förskollärare och fritidspedagoger fram till 2019. De efterföljande två femårsperioderna beräknas behovet vara 60 000 respektive 54 000 heltidstjänster.

Hur länge ska ansvariga få hållas, utan att ta det ansvar som ligger i deras arbete, det är den stora frågan?, menar jag