Bekymren fortsätter

Man har i olika medier försökt puffa för lärarutbildningarna som ett framtidsyrke för studenter och för de som kanske tänkt sig att byta profession. Universiteten försöker på alla sätt locka till sig intresserade personer. Trots detta minskade antalet antagna till utbildningarna.

 

Tusentals saknas på lärarutbildningarna. Behovet är så stort som 23 700 lärarstudenter årligen har Skolverket och Universitetskanslerämbetet UKÄ bedömt. Det saknas årligen c:a 8000 personer. Utbildningar till ämneslärare har till och med fått ställas in på något universitet som ex. Andra har så få sökanden att det inte finns någon konkurrens om platserna alls. Man lockar även med att lärarstudenterna garanteras en tillsvidareanställning i den kommun de gjort sin praktik.

Det är få som går på lockropen menar jag eftersom media gärna basunerar ut brister och problem i skolan, som lön som inte hänger med likvärdiga akademiska grupper, en undermålig arbetsmiljö för många lärare som arbetar i gamla skolor utan möjligheter att omfördela lokaler. Oreda i skolan  rent allmänt och en önskan om mera support från skolmyndigheter och skolpolitiker. Läraryrkets status är skadat i grunden genom att skolmyndigheter varit för tandlösa och i stort lämnat skolan till sitt öde, menar jag

Inget lyft
"Studier varvat med arbete, så kallad verksamhetsintegrerad utbildning är ett av flera försök att locka fler till lärarutbildningen - och att fullfölja den. Möjligheten att komplettera tidigare ämnesstudier med pedagogik (KPU) till en lärarexamen är en annan. Men det förväntade lyftet har uteblivit". (Anna Lena Wallström 2019 TT)

Ovanstående är ett bevis på att det inte finns några snabba lösningar för skolan. Men man lägger ändå ner mycket på kosmetiska "snabbfixar" som ska lösa ett allvarligt skolproblem som bristen på legitimerade lärare. Det som lyser igenom är också det "gratisarbete" som man förväntas göra som utbildad lärare. Som att handleda obehöriga i det dagliga arbetet, ansvara för betygsättning i deras klasser. Bistå i elevvårdsfrågor mm mm. Alla skolledningar tar inte detta på allvar och avlönar detta arbete.

Man har många förklaringar till att studenter sviker bland annat hos Regeringen och skolmyndigheter. De behöver låta universitet och högskolor utveckla lärarutbildningarna för att göra dessa mer intressanta är en allmän uppfattning..

Bilder www.google.com

Läraryrket är ett komplext yrke
Läraryrket är ett komplext yrke som är teoretisk/praktiskt och fordrar en stor bredd av kunskapsfärdigheter och insikter. Där man arbetar på många nivåer samtidigt, man riktar sig till åldersgruppens elever, man har vuxenrelationer med föräldrar och skolledning och andra företrädare i samhället. 
Allt ska smältas samman så de blir hanterbart. Många nyutexaminerade lärare slås av att en allt större del av lärarens arbete inte är undervisning, utan fordrar både färdigheter i psykologi och sociologi, områden som lärarutbildningarna hittills haft lite svårt att leva upp till.

Jag menar att det komplexa yrket får sina offer som kanske inte förmår att leva upp till detta i skolsituationen, med avhopp som följd. Man har fokuserat enbart till studenternas i många fall otillräckliga ingångskunskaper i utbildningarna. Jag menar att jämsides med ett intresse för yrket måste man också ha "fallenhet" för det. Fallenhet är ett diffust begrepp, men kan närmast beskrivas som att man "passar" för yrket, både i sina egna ögon men även tillsammans med andra

Många lärare menar att  fallenhet för yrket är en nödvändighet
I tidigare lärarutbildningar i historien, på seminarietiden, la man ner mycket möda att försöka bedöma sökande personers "fallenhet" som yttrade sig i förmåga att "ta människor", ha stor flexibilitet o dyl. "Lärarkandidaterna" fick genomgå olika typer av övningar, både teoretiska och praktiska för att utröna just "visad fallenhet", men även låta de studerande känna in sig i yrket. Även skapa små forskningsuppgifter i det enkla som barnporträtt/intervjuer och föräldrakontakter.
Ett syfte indirekt var att om den sökande "inte kände sig hemma" i skolsituationen så skulle man kunna avsluta sina studier tidigt och kunna satsa på något annat.

Under min lärarutbildning på 1970-talet fanns inget av detta kvar. De som kom in på utbildningarna satte igång att studera direkt. För flera började "problemen" i de praktiska/pedagogiska momenten när man ställdes inför en klass på allvar, långt senare, eller ledde ett föräldramöte. Det var här "fallenheten" kom in på allvar. En del studenter var inte beredda på detta som en nödvändighet och en faktor för att arbeta i yrket framgent.

Man har forskat i varför det blir avhopp från utbildningarna. En del anger att det var "för svårt" i de teoretiska ämnen, andra var inte beredda på "påfrestningarna "att vara offentlig person" som exempel.

Lösningar fanns i historien
Man hade på "seminnarietiden" preparandkurser där man fick känna på yrket och studier innan man började på en lärarutbildning. Ibland slås jag av att kanske många personer som inte från början kommit till insikt om att de har "fallenhet" för yrket, kanske upptäcker detta på denna typ av kurser och genom detta sökte lärarutbildningarna.

Felet man gör nu, menar jag, är att man bara "tittar på människor" utifrån, på betyg i stället för att använda begrepp som "söka personer med fallenhet" för att undervisa" dvs även låta intresserade pröva sina förmågor i "lärandets tjänst, innan man börjar på en utbildning, kanske på en "sommarkurs" eller arbetsmarknadskurs. Erfarenheten har visat att studenten själv ofta inte förstod sin förmåga.

Man ska alltid snegla lite tillbaka i historien för att hitta de nya insikterna i tiden.