Skolorganisationens eviga "problem" eller ...?

Skolans eviga fråga ställs år efter år, "är skolan till för eleverna eller eleverna till för skolan"? Den sista delen i frågan är den som "ställer till problemen" inser jag. Jag brukar nästan alltid se tillbaka i historien för att få riktning på vår tid och för framtiden.

Då kan man fråga sig om det är skolans organisation som skapar problemen eller i varje fall frammanar dessa?  Kärnan  i resonemanget är att eleverna är olika med olika möjligheter. Jag menar att mängden olika särskilda lösningar blir då ett mått på hur väl skolan kan lösa sin uppgift, och samtidigt  förstärka resultatet - behörigheten genom skolresultaten.

"Trots att skollagen säger att elever i första hand ska få stöd i sin egen klass, placeras elever med behov av extra stöd ofta i egna grupper. Sättet att sortera har under åren varierat med vilka som haft mest att säga till om: psykologer, pedagoger eller någon annan yrkesgrupp. I Göteborg försökte man på 30-talet dela in eleverna efter intelligenstest". (Anna Asker 2012)

Bilder www.google.com

Skolan är en svårstyrd samhällskoloss och det är inte bara skollag och läroplan som bestämmer kursen. Thom Axelsson, forskare vid Fakulteten för lärande och samhälle vid Malmö högskola, har i sin avhandling ”Rätt elev i rätt klass – skola, begåvning och styrning 1910–1950” visat att skolornas sortering av barn efter begåvning inte främst berodde på statlig styrning utan ofta lokala initiativ där en rektor eller en läkare drev att det skulle se ut på ena eller andra sättet.

Nu uttalar man inte detta rakt ut i vår tid, men det faktiska resultatet visar på samma mekanismer. Låt vara att bedömningar och beslut inte grundar sig på uttalad intelligens längre. Bedömningen av elever grundar sig på en bredare uppfattning. Man har tillfört sociala faktorer och andra delar. Men ännu går det att konstatera att sortering av elever sker oftast fortfarande på lokala initiativ.

"Rektorn får besluta att en elev ska undervisas enskilt om det finns särskilda skäl. Det kallas för enskild undervisning. Det är rektorn som beslutar om enskild undervisning och beslutet ska fattas inom ramen för ett åtgärdsprogram. Rektorn får inte delegera beslutet. Skälet till att en elev får enskild undervisningsgrupp kan förutom inlärningsproblematik vara social problematik eller olika funktionsnedsättningar". (Skolverket 3 kapitlet 11 § skollagen)

Grundskola
1962 infördes nioårig grundskola i Sverige. Det var en skola för alla, men fortfarande delades elever upp i olika klasser efter olika svårigheter. På 1970-talet var det en fjärdedel av eleverna som gick i någon form av speciallösning, från att gå undan ett par timmar till en läsklinik till att gå i obsklass. Läsåret 2017/18 uppgick andelen elever med särskilt stöd  till 5,2 procent - 53 800 elever enl. statistik från Skolverket.

"När Skolverket 2009 granskade varför resultaten i svenska skolan sjunker var en av förklaringarna att särlösningar blivit allt vanligare trots att huvudprincipen i skollagen är att det särskilda stödet ska ges inom den elevgrupp som eleven tillhör. Särskilda undervisningsgrupper eller indelning efter kunskapsnivå är vanligt". (Anna Asker 2012)

Bakom begreppet ”elever i behov av särskilt stöd” finns vitt skilda skäl till svårigheter, till exempel elever med adhd, dyslexi eller autismspektrumstörning, barn med svåra hemförhållanden, barn som inte bott så länge i Sverige eller barn med svag "teoretisk" begåvning. (SvD 2012)

Vad är det egentliga problemet?
Man kan fråga sig varför vi har samma problem som på 1930-talet? Vi vet att eleverna är olika med olika förutsättningar. Mycket inom skolans väggar har ändrats eller ändrat sig genom åren. När man ser allt som gjorts eller har varit ambitionen för att förbättra, så borde vi ha en annan situation.

Jag kan konstatera att trots att bänkar står annorlunda i klassrummet, eleverna har mera inflytande, så kvarstår grundproblemet. Det enda man inte ändrat på i det stora hela är skolans organisation. Visst har man gjort många försök inom ramen för denna, men man har inte tagit något avgörande steg att titta djupare på följderna av den oftast använda modellen med fasta klassgrupper med klasslärare.

Alla som arbetar i skolan känner till problemet
Jag menar att grundproblemet är att man försöker än idag undervisa elever med olika förutsättningar som om de i grunden är lika. En lärare kan inte hantera kanske 10 -15 lärandenivåer i klassrummet samtidigt. Ingen människa född kan klara av detta och ge återkoppling till den enskilde eleven på ett konstruktivt sätt och med den tid som man behöver för detta. Nödlösningen för läraren blir att försöka skapa en "normalstudiegång" som passar så många som möjligt för att bedriva ett "gemensamt" lärande

Med den skolorganisation som ibland finns i kommunerna så är detta många gånger omöjligt. Trots detta försöker lärarna ändå göra detta, att till varje pris försöka nå alla elever. Jag vet att man börjat på många ställen med tvålärarsystem som visar på att skolorganisationen inte är optimal som den nu ser ut, anser jag. Detta visar att i huvudsak sammanhållna klasser inte är lösningen, utan ibland symptomet som man måste åtgärda och försöka skapa en gott inlärningsklimat genom detta.

Om jag hade lösningen "med stort L", så skulle jag förstås redovisa den. Men åter till att eleverna är olika, förutsättningarna är olika, så finns det säkert inte en lösning. Genom åren har man visat i försök och projekt att en flexiblare organisation når en bit på vägen.

Genom att skolans organisation ofta helt utgår från fast schemaläggning, så är möjligheterna små med ett sådant synsätt att förändra. Ett visst mått av centralstyrning måste till för att allt ska fungera, då specialsalar som idrott, slöjd och skolmat mm måste regleras för att de ska kunna utnyttjas optimalt.
Under senare tid har arbetslagens inflytande på andra delar i schemaläggningen diskuterats och prövats. Här har många sett att det också är en väg att gå som ger nya möjligheter som t ex. koncentrationsläsning  i ämnesområden, projekt med stöd av forskningsmetodik.