Är målen – målet?

 I mitten av 1990-talet ersattes den svenska skolans direktiv om hur undervisningen skulle gå till med en beskrivning av vilka resultat och mål som skulle uppnås. Erfarenheten har visat att i flera undersökningar tyckte lärarna inte målstyrningen hade lett till en effektivare skola där eleverna lär sig mer. Lärarna trodde inte heller att lärandet hade blivit mer lustfyllt, att skolarbetet blivit roligare för eleverna.

”Nästan alla intervjupersoner menade att man nu för tiden missar andra bredare, mer övergripande värden. Fokuseringen blir för stark på måluppfyllelse och betyg. Till exempel att innehållet i undervisningen har blivit snävare”. (Ullberg 2004)

Styrningen av skolan
Jag menar att det inte räcker att ta tillbaka kontrollen från de växande skolkoncernerna, vi måste göra upp med hela New Public Management-styrningen av skolan, precis som Ullberg (2004) säger. Att jämföra skolverksamheten på samma grunder som vinstgivande företag kommer att leda debatten snett. Målstyrningen av skolans förutsättningar har flyttat ansvaret för lärares arbetsvillkor från politiker, ut till skolornas huvudmän. 

”Skolrelaterade dokument från tidigt nittiotal osar av en uppmuntrande nybyggaranda. Ekonomisk kris tvingade politiker att bryta helt ny mark vad gäller styrningen av utbildningsväsendet. Konkurrens mellan skolor enligt marknadsprinciper, fokus på budget i balans trots inbyggda effektiviseringskrav och målstyrda – istället för regelstyrda – processer skulle skapa en ständigt billigare men bättre skola”. (Larsson 2022)

Bilder www.google.com

Back to basic
Skoldiskussionen har på senare tid inriktas på att återkoppla till att styrande politiker ska bestämde vilka villkor som behövde uppfyllas för att lärare skulle kunna undervisa med god kvalitet. Tidigare, men även nu, lämnades den avvägningen helt upp till huvudmännen själva. Politikerna avsa sig stor dela av ansvaret och övergick till att försöka styra genom krav på kvalitet, genom att sätta allt högre mål för skolan och genom att granska huvudmännens verksamhet i efterhand och att då kräva förbättringar av kvaliteten, men aldrig av förutsättningarna.

Ansvar för lärarna
Huvudmännen fick alltså ansvaret för lärares förutsättningar att göra ett bra jobb, samtidigt som de måste hitta allt billigare arbetsmetoder för att hålla budget och för att vara kostnadseffektiva. Det här nya sättet att styra tillät inte regleringar som gjorde det omöjligt för huvudmännen att få ut mer av sina lärare och det var därför som bland annat regleringen av lärares undervisningstid togs bort.

”Målstyrningen av skolans förutsättningar har flyttat ansvaret för lärares arbetsvillkor från politiker, ut till skolornas huvudmän. Av det som skulle bli en frihetsreform för lärare och rektorer finns ingenting kvar mer än ett ständigt behov av billigare – men lika bra, helst bättre – undervisningsmetoder”. (Larsson 2022)

 

Vem ska styra?
När sådana svårligen finns landar de ökade kraven på skolan i knät på lärare och rektorer i form av mer och mer att göra. Det här är vad som skapat den ökade obalansen mellan krav och resurser i skolan. 

”Huvudmännen måste fråntas sin rätt att minska sina kostnader genom att öka lärares undervisningstid och att lägga på lärare allt fler arbetsuppgifter, och det behövs regler som säkrar elevernas tillgång till bland annat skolbibliotek och elevhälsa. Det räcker inte att samhället tar tillbaka kontrollen från de växande skolkoncernerna, vi måste göra upp med hela New Public Management-styrningen av skolan”. (Ullberg 2004)

 

Källor

Larsson M (2022) Den målstyrda skolan har nått vägs ände
Ullberg A (2004) Målstyrningen av den svenska skolan - blev det någon skillnad?
Skolverket