Lärare i grundskolan har blivit ett alltmer diffust begrepp

Den svenska grundskolans lärarkår har genom de senaste åren gått mot en relativ stor förändring. Ser man tillbaka på 1970-1980-talen så var beteckningen lärare synonymt med en person som genomgått lärarutbildning på högskolenivå. Kollegierna var alltså mer homogena då, med lärare med olika inriktningar på ämnen och därtill pedagogisk högskoleutbildning.

"Läsåret 2016/17 har andelen lärare med pedagogisk högskoleexamen minskat inom nästan alla skolformer, jämfört med läsåret före. Den största minskningen har skett inom förskoleklass, grundskola och grundsärskola. Av de drygt 16 500 lärare, räknat i heltidstjänster, som har nyanställts det senaste läsåret saknar 57 procent pedagogisk högskoleexamen". (Skolverket 2019)

Genom att man från statsmakterna inte kraftfullt tagit sig an bristerna i de svenska utbildningssystemen medan tid var har man nu hamnat i en tid där svenska skolan urholkas inifrån. Skolverkets statistik visar att obehöriga som arbetar i skolan blir allt fler över tid.

Bilder www.google.com

Jag vill förstås inte skuldbelägga de personer, utan lärarutbildning, som söker sig till skolan för att göra en insats där. De kommer alla att besätta en "katederplats", och utan dessa skulle den svenska skolan bli utan många vuxna i skolan..Det är inte de som är ansvariga för resultaten i skolan utan skolhuvudmännen i stat och kommun.

Är läraren en lärare eller "en utbildare"? 
När man nu talar om lärarkollegier, så är det lätt att konstatera att en förändring skett, sett till utbildning. Vi har nu legitimerade lärare, behöriga lärare, obehöriga personer med ämneskunskaper i olika delar, obehöriga personer utan pedagogiska kunskaper. Gemensamt för obehöriga är att de oftast saknar pedagogisk högskoleutbildning, men alla arbetar ändå i skolan. 

"Mer än var tredje lärare som saknar pedagogisk högskoleexamen har anställts det senaste läsåret. Jag hoppas att de får en extra bra introduktion och stöd i arbetet och att de så småningom väljer att utbilda sig till lärare", säger Niclas Westin Skolverket 2019

Fortbildning på en "knivsegg?
Om man ser till många av Skolverkets utbildningar gör man inte alltid skillnad på den varierande utbildning som man har när man arbetar i skolan. Att då skapa kurser som i många fall ska uppfylla högskolekrav blir svårt. Risken blir att man måste lägga sig på en lägre nivå och skapa kurser som man genomför i de olika kollegierna. Ett ex på detta vill jag påstå att Skolverkets Lärplatform och kollegialt lärande. Att bara falla tillbaka på lokala ansatser, menar jag ger inte den höjd utbildningarna behöver ha - akademisk status.

"Tulipanarosor"
Jag skrev i ett tidigare inlägg om Skolverkets "tulipanarosor", att försöka få samhällsmedborgarna att uppleva att skolan nu är som den alltid har varit. Man pratar i "tulipanameningar" om kompetensutveckling som om inget hänt i skolans lärarkår. På vilken nivå skall man lägga dessa fortbildningar? Till vilka riktar sig utbildningarna?.
Kanske till obehöriga som arbetar ett år i taget, eller till behöriga som ska skaffa sig legitimation i olika ämnet? Då kan man inte förlita sig på "lokala" utbildningar initierade inom rektorsområdet som exempel.

"Antalet behöriga lärare, med legitimation i minst ett undervisningsämne, har ökat från totalt knappt 71 500 heltidstjänster föregående läsår, till drygt 73 400 heltidstjänster. Men den ökningen har inte lett till att andelen behöriga lärare har ökat. Det beror på att det har nyanställts många utan pedagogisk högskoleexamen som varken har eller kan få lärarlegitimation". (Skolverket 2019)

En uttalad ambition 
Man har på flera lärosäten, nu lanserat lärarutbildningar, där man har en anställning som obehörig och läser teorikurser med 75 % fart på olika Universitet. Detta blir förstås en alternativ lärarutbildning efter ett antal år. 

Men många är inte beredda att låsa sig i dessa långa  kurser. Det skulle också finnas en annan väg med kortare kurser enligt en "kursplan" som stärker den enskilde obehörige i arbetet här och nu. Bättre lite utbildning än ingen alls för dessa. På så sätt kan man "slå två flugor i en smäll", genom att höja kvaliteten på undervisningen och kanske i det längre perspektivet intressera även dessa för yrket.

Skolverket trampar gamla stigar
Men skolverkets trampar på i gamla skor, och betraktar alla i skolan som lärare med lärarutbildning, verkar det. Man måste tolka det så, när man inte uttalar att utbildning måste börja där personen står. Detta sa den danske filosofen Sören Kierkegaard redan på 1800-talet.(Ur skriften Eftertanke: "Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål måste jag först finna henne där hon är och börja just där".

Denna tes är väl utarbetad för våra elever, men Skolverket ser inte obehöriga personer i skolan också som"elever" till ett yrke. För dem verkar det enklare att inte låtsas om problemet. Samtidigt menar man då indirekt tydligen att lärarutbildning inte verkar betyda något om man jämför med obehöriga som hokus pokus blir "lärare", kan jag uppfatta.. Detta problem uppstår när man inte nämner saker och personer vid dess rätta namn.

Flera av mina kollegor säger allt oftare "att denna sk kompetensutveckling kunde jag varit utan". Den ligger allt ibland på en nivå långt under den akademiska. Synsättet att "bunta ihop" alla kategorier i skolan över en kam och genomföra någon slags kompetensutveckling, blir ofta inte effektivt. Detta resonemang har inget med människovärde att göra utan värdering av lärarutbildningar och möjligheten till en effektiv kompetensutveckling värd namnet, menar jag.

Är äpplen och päron eller päron och äpplen samma sak?

Skolverket producerar allt mer på webben, vilket i grunden är bra. Då åtkomligheten blir en annan än om man måste anskaffa material i tryckt form mm. Skolverket har en Lärportal, där man tar upp olika saker i olika moduler, som matematik, moderna språk digital kompetens m fl ur ett lärarperspektiv. Ett lyckat exempel är BRUK för redovisning av kvalitet i skolan. 

Skolverkets Lärportal är beskrivande under mottot "så här kan man arbeta". Denna inriktning är förstås inget fel på, då den behövs också. Många av momenten använder den pedagogiska modellen "dialogpedagogik", som i grunden är en "styrd" pedagogik som utgår från läraren sätt att hantera materialet. Detta blir i Skolverkets Lärportal den övervägande använda metoden. Jag har tittat på grundskolan för att kunna "dra ut" historiken till den gamla folkskolans tid och tillbaka.

Vi som har vår lärarutbildning bakom oss känner oss väl hemma här. Detta material menar jag tillför inte så mycket nytt för oss. Jo variationer på det vi tidigare använt förstås. Skolverkets Lärportal har säkert sin grund i det antal obehöriga lärare som främst behöver pedagogiskt stöd och en väg att utveckla sitt kunnande.
Detta inte sagt för att  "flyta ovanpå", utan bara för att konstatera faktum.

Bilder www.google.com

Dialogpedagogiken ses ofta som en modernisering av den gamla "katederundervisningen", ända från folkskolans tid som i grunden var en metod som i mycket hade sin grund i någon typ av samtal, där läraren presenterade lärostoff och förmedlade detta om man ska generalisera. Den hade sin bakgrund i folkskolans begynnelse, i 1842 års Nådiga Stadga angående folkundervisningen.

Om lärarutbildning i den tidiga folkskolan:
"Som en av de viktigaste nyheterna måste kravet på att läraren skulle vara godkänd anses. Seminarier för utbildning av lärare skulle inrättas i varje stiftsstad. För behörighet att söka lärarbefattning vid folkskola skulle gälla genomgång av seminarieutbildning".(En skola för 
hela folket s.15).

"Efter genomgången lärarutbildning skulle läraren äga full färdighet i folkskolans undervisningsämnen, dvs innanläsning, rätt- och välskrivning samt färdighet att undervisa i katekesen, bibliska historien, fysisk och politisk geografi, fäderneslandets historia och huvuddragen av allmänna historien, räknekonsten "så wäl theoretiskt som practiskt, till och med sammansatt Regula de tri uti hela och brutna tal", geometri, linearteckning samt naturlära, "äfwen som han bör äga kännedom af Wexelundervisnings-methoden. (En skola för folket s.15)

Detta har under alla år varit underförstådd förutsättning för behörig lärartjänstgöring innan lärarlegitimationen såg dagens ljus och kopplade tillbaka till folkskolans tidsanda. För att beskriva behörigheten. Vi alla känner till kraven att ha behörighet och kunna undervisa. Så visst kan man säga att "intet är nytt under solen". Från stadga - till praxis  (som även den var beskriven) - till legitimation

Digital kompetens (Modulen med samma namn)
Jag tog i ett tidigare inlägg upp mina funderingar runt denna. Först bakgrunden, där skolverkets rapport sa följande:

”Generellt uttrycker lärarna och förskolepersonalen ett fortsatt stort kompetensutvecklingsbehov inom flera IT-relaterade områden och behovet ser ut ungefär som för fyra år sedan. IT som pedagogiskt verktyg, hantera ljud och bild, säker användning av internet samt lag och rätt på internet. Omkring hälften av lärare i grund-och gymnasieskola upplever ett stort kompetensutvecklingsbehov inom dessa områden”.(Skolverket Rapport 2016-03-23  Dnr: 2015:00067 6 (115)

Jag inser att det är det personliga handhavandet av digitala hjälpmedel som är bristfällig hos flera lärare enligt rapporten. Det vill säga jag saknar John Dewey och "learning by doing"- perspektivet, dvs det som bland annat PIM-plattformen förmedlade. Vilket jag påpekat i flera inlägg.

Denna har nu av Skolverket "ersatts" av beskrivningar och förslag, "till detta kan du använda digitalkameran", "Du kan göra en presentation av ..". Man kan i detta sammanhang lika gärna säga "Så här hoppar du 2 m i höjdhopp". Alla sakerna är lika svåra om du inte har grunder i "hanteringen". 
Att ersätta personligt handhavande med teoretiska förslag och förevisningar är ingen framkomlig väg, anser jag. Att teoretisera och rikta in sig på att betrakta allt "utifrån" blir inte gångbart i ett teoretiskt-praktiskt yrke som läraryrket är. Didaktiken är viktig och didaktikens frågor – Vad ska jag välja att undervisa om? – Hur ska denna undervisning gå till? –Varför ska jag välja just detta?. Detta är viktigt men syns bara svagt i detta material, anser jag.

Jag vill påstå att jag är väl insatt i hur man bedriver lärarfortbildning i digitalt handhavande för elevernas skull (efter 25 år med datorarbete och kompetensutveckling  i skolan) och vet med bestämdhet att uttryck som "Till detta kan du använda digitalkameran eller en mobil" är till och med hindrande om man inte kan detta. Om detta är Skolverkets väg till ökad digital kompetens hos lärarna så förstår jag förstås resultatet av deras rapport. Men lägger man ner det som lärarna behöver ex PIM, i detta fall personlig kompetensutbildning, för att praktiskt kunna använda digitala hjälpmedel. Då kommer nästa 4 årsrapport att troligen säga detsamma om digital kompetens, kan man anta. Att teoretiskt varsebliva är långt från att göra detta i sinnevärlden.

Att skapa en lärplattform som övervägande presenterar en metod, "dialogpedagogik", i grundskolan medan andra metoder ofta lyser med sin frånvaro, blir lite tunt. Man föreskriver förberedande arbete och genomförande, kollegial uppföljning och diskussion i de olika modulerna som arbetshypotes.

Vid en första anblick på grundskoledelen, digital kompetens, så ser jag många förslag, men jag ser ingenstans vilka förkunskaper och fördjupningar lärarna behöver göra för att kunna genomföra förslagen. Att jämföra alla moment som man genomgått och arbetat både teoretiskt och praktiskt i lärarutbildningen så funderar jag över om inte denna lärportal skjuter bredvid målet, när det gäller åtminstone digital kompetens. 

Jag ser tydligt att den här ansatsen med, "kollektiv kompetensutveckling"och lärplattformen, främst som en metod att "utbilda" obehöriga på arbetsplatsen, genom återkoppling, dialog och reflektion i kollegiet.

Visst idéer är alltid välkomna förstås, även i det kollegiala lärandet, men nog kunde man ha tagit ett djupare tag i didaktiken. Här blir allt bara på en ytlig "konsultnivå", med min syn ,en teoretisk beskrivning och diskussion av alltsammans i tilltalet, även om plattformen är skapad för kollegialt lärande - i lärandekunskap. Kollegialt lärande blir ett "paraply" av olika saker, som man enligt Lärportalen kan välja mellan:

"Det finns ett antal olika metoder som skulle kunna samlas under termen kollegialt lärande, till exempel learning study, lesson study, auskultation med återkoppling och kollegial handledning. Vilken modell man väljer måste bero på förutsättningar och vad som passar bäst i det sammanhang man befinner sig i. (Skolverket om kollegialt lärande)
Att se är inte detsamma som att göra är min tes!

Finns det plats för elevernas forskning?

Finns det plats för elevernas forskning i skolan? Frågan är viktig eftersom många utanför skolan menar att den inte har i skolan att göra. De som avvisar denna pedagogiska metod som ”flum”, är de som menar att läraren vet bäst och ska förmedla det man kallar kunskaper genom en dialog från "katedern". Bilden och uttrycket ”katedern” står för en gammal traditionell bild av dagens skola. I verkligheten är det få lärare idag som undervisar från ”katedern”. I stället är man rörlig i klassrummet på ett uppsökande och stödjande sätt, men vi får ändå dras med denna politiska bild av skolan.

Skolforskningen har visat de elevaktiva vägarna redan för 20-30 år sedan. Man har försökt visa vägar till elevaktiva metoder som förstås kräver flexibilitet, mod och att våga välja andra vägar - elevernas vägar. Skolans dilemma och framgång står och faller med lärarnas roll i klassrummet, förutom ett gott ledarskap för pedagogerna, anser jag

Problemet är att få från politiskt håll egentligen kräver att den pedagogik som används i klassrummen ansluter till nutida samhällskrav. Skolan "tillåts" att göra en egen resa, en resa som fokuserar på eleverna som objekt, och som leder tillbaka i tiden, långt från det nuvarande samhället. Bilden av ”katederskolan” har varit svår att bryta och åsikterna om den också. För de som förespråkar den säger ofta ”det var då man lärde sig, det gjorde jag”

Mångas bild av skolan än i dag

Bilder www.google.com

Skolans två pedagogiska hinder som måste överbryggas för förändring är - lärarrollens innehåll  och inverkan av bilden av den traditionella gemensamma klassrumsundervisningen, menar jag. I den förvissningen är jag inte ensam utan en stor del av den pedagogiska forskningen och erfarenheten visar detta. Men ibland blir trycket på lärarna för stort, så man måste göra avkall på metoder, man tror på och som man vet är effektiva. De högljudda utropen utifrån och åsikter om hur bra "katederundervisningen" var inverkar här.

Det händer inte alltför sällan när pedagogiken och didaktiken politiseras, dvs mångas tyckande om undervisning och skolans metoder blir viktigare än professionens. Genom detta kommer man långt bort från sunt förnuft och lärarnas kunskap och metoder, speciellt de elevaktiva.

Som motvikt vill jag citera skolforskaren H-Å Scherp, som på ett elegant sätt beskriver ett vanligt ”politiskt” nuläge i skolan. Han säger:  “Eleverna tillbringar 9 år i grundskolan och svarar på frågor som de aldrig har ställt”. Detta tål att upprepas ofta.

Dagens barn och ungdomar har god kunskap i den digitala världen och dess möjligheter. När det gäller elevaktiva metoder som forskning och PBL så är de digitala hjälpmedlen en förstärkning i lärandet, menar jag. En kunskap och färdighet som alltför ofta “väljs bort” av skolan, då den inte passar in i den politisktraditionella klassrumsundervisningsbilden. Den klassrumsundervisning som  ofta kännetecknas av att alla gör samma sak samtidigt, dvs det gemene man ofta likställer med "katederundervisning".

När man ska försöka åtgärda det man menar är ”felen” med skolan. Så inriktar man sig nästan alltid på att hitta “felen” hos eleverna när det gäller skolans resultat.  Många menar också att lärarna har stor del i att ”resultaten uteblir". Då lyser det politiska ansvaret för skolan med sin frånvaro, där politiska beslut inte sällan har skapat problemen eller förvärrat dem. Detta då kunskapen om skolans ”inre liv varit för grund” för att kunna se problemen i hela dess bild.

Det är tyvärr så att alla lärare inte är beredda att ”kasta sig ut” och anamma elevaktiva metoder, där forskningen också finns. Men detta faktum är lätt att konstatera och att göra allt lätt för sig. Man har skapat hinder, i mina ögon” - en övervakningsskola,. En skola som ”övervakar” elever och lärare så de agerar inom de politiserade föreställningarna om pedagogikens ramar och dess statiska kursplaner. 
Skolinspektionen ska kontrollera att man når kunskapsmålen och därefter rådgöra för att resultaten ska nås. Detta politiseras om man vill "åtgärda" skolans ”brister” med ”politiska metoder" från ett utifrånperspektiv, vilket blir mycket konstigt. Ganska ofta grundas de på antaganden och föreställningar om skolan och de snabba politiska "lösningarna"

Vill du pröva elevforskning? Här kan du testa ett material som jag arbetat med.

IT-satsningarna som försvann

Skolverkets undersökning om IT-användningen och kunskapsnivån på densamma ger klara besked. Den senaste undersökningen gjordes 2016. Skolverket Rapport 2016-03-23  Dnr: 2015:00067 6 (115)

Någon ökad kunskapsutveckling på IT-sidan i skolan på 4 år? – ”fyra förlorade år”?

”Det kommer in allt mer IT-utrustning i skolan och både elever och lärare använder IT i större utsträckning än tidigare. Elevernas självupplevda IT-kompetens ökar däremot inte i samma utsträckning som användningen, utan ligger kvar på en ganska god nivå. Som för fyra år sedan upplever omkring nio av tio elever i årskurs 7-9 och gymnasieskola att de är duktiga på att hitta information på nätet, ordbehandlingsprogram och presentationsprogram. Elevernas förmåga till källkritik har ökat, i synnerhet bland elever i årskurs 7-9.”.  (Skolverket Rapport 2016-03-23  Dnr: 2015:00067 6 (115)

Resultat eller godtycke?
Att Skolverket använder värdeord som "ganska god nivå" och "duktiga" verkar konstigt. Detta är rent ut sagt amatörmässigt, då orden inte säger någonting om någonting. Om man uttrycker sig så här måste man i verkliga livet ha en mätbar rankingskala. Är det på en sådan här nivå som Skolverket gör sina undersökningar, så ger jag inte mycket för resultaten som är redovisade omätbara?

Bilder www.google.com

Med mina ögon ser jag att Skolverket konstaterar att IT-kompetens ligger kvar på en nivå. Detta betyder, menar jag, att det i realiteten blivit förlorade möjligheter. Man kan väl inte vara nöjd med att  ligga kvar på samma nivå som för 4 år sedan - man har då förlorat 4 års utvecklingsmöjligheter för att öka på sitt kunnande. Är godtycket hindren?

Många lärare har fortfarande stort behov av kompetensutveckling i IT

”Generellt uttrycker lärarna och förskolepersonalen ett fortsatt stort kompetensutvecklingsbehov inom flera IT-relaterade områden och behovet ser ut ungefär som för fyra år sedan. IT som pedagogiskt verktyg, hantera ljud och bild, säker användning av internet samt lag och rätt på internet. Omkring hälften av lärare i grund-och gymnasieskola upplever ett stort kompetensutvecklingsbehov inom dessa områden”. (Skolverket Rapport 2016-03-23  Dnr: 2015:00067 6 (115)

Man tog bort IT-möjligheter för lärare

Skolverket ska var ett föredöme även i handling, anser jag. Att prata går lätt men att vara ett föredöme är lite svårare. Man kan inte ersätta förlorade resurser med tryckta alster. Någon på Skolverket kom på den briljanta idén att avveckla PIM (Praktisk IT- och mediekompetens) för lärare. En webbplats för att lära mera om It som lärare på ett praktiskt sätt .”Learning by doing”. Inriktat på användning i klassrummet dessutom.

PIM-webbplatsen var uppbyggd i flera steg med ökande kompetens som mål. PIM var en uppskattad online kurs i IT, där man kunde sitta i skolan eller hemma på sin kammare för att lära. Den smarta idén var att man kunde träna själv tills man kände sig säker utan att behöva känna sig dum inför andra. När man läser denna undersöknings "resultat" så inte var detta beslut att avveckla PIM något bra.

Ytterligare ett korkat beslut var att avveckla Multimediabyrån, en IT- webbplats gjord av lärare för lärare. Här fanns kurser, program och programinstruktioner, projekt och lektionstips. Man kan undra om man tyckte det var säkrast att lägga ner denna onlineplats,  för att lärarna hade ju chansen att själva lära sig mera om It

Myndigheten för skolutveckling las också ner

Statsmakterna gjorde också ett briljant beslut, att avveckla Myndigheten för skolutveckling  som riktade sig till skolan som en rådgivare i verksamheten. Många med mig fick snabbt se det vakuum som uppstod. Visst specialpedagogiska skolmyndigheten finns nu förstås, men inriktningen är lite smalare än vad Myndigheten för skolutveckling var.

Nya kvastar sopar bort..?
Jag säger nu vad jag tänker. Hur kan någon komma på en sådan korkad idé att ta bort IT-stöd för lärarna på detta sätt?  Dessutom att ta bort verksamhetsinriktat utvecklingsstöd från en skolutvecklingsmyndighet. Jag menar att detta gav signalen att man på Skolverket inte brydde sig om It-stöd för lärarna. Eller begrep man inte vitsen med dessa webbplatser? De menade kanske att det var något bra för lärarna att ta bort möjligheter? 

Det verkar vara principen hellre söndra än stärka som gäller, kan jag uppleva. Att uppfinna hjulet på nytt varje gång är slöseri med resurser. Måste nya kvastar sopa bort också det som är effektivt lärande? Än har jag inte sett något liknande som PIM och Multimediabyrån. Det naturliga hade varit att utveckla dessa platser än mer. Visst alla privata initiativ på It-området är bra, men kan aldrig bli lika effektiva som statligt stödda verksamheter.

När man läser undersökningen om lärarnas uttalade brist på kompetensutveckling inom It, så kan man inte göra annat än undra om inte de borttagna webbplattformarna fyllde sin funktion. Många är de lärare som gick igenom kurserna, med gott resultat. För det kan väl inte vara så att denna uteblivna möjlighet avspeglas i Skolverkets "undersökning"? En sak skall sägas, inte hade det varit sämre att behålla onlineresurserna för lärarna. Skolverkets egen undersökning visar att inte mycket händer på IT-sidan när det gäller kunskapsökning trots mera hårdvara. Ett talesätt lyder: En dator/surfplatta som man inte kan använda effektivt blir ett hinder till i undervisningen, både för elever och lärare”.